Jo, jag tog bort inlägget från igårkväll ändå....några hann läsa det men jag kände att det lika gärna kunde försvinna. Tack ni som kommenterat iaf.
(Emelie, tack. Jag syftade inte på dig faktiskt. Jag blev jätteglad när du frågade om vi ville komma på bröllopet även om det var nära inpå. Självklart vill vi oxå få komma iväg o träffa alla som vi tycker om men det är svårt ibland. Vi hör ofta kommentarer som "när kommer ni hit nästa gång så vi får träffa er?" och då känns det som om vägen bara har en riktning ungefär ;-) Men jag vet att egentligen ligger det kärlek bakom såna uttalanden eftersom det handlar om att våra nära o kära vill träffa oss.)
Det bara bubblade över igår....o ändå höll jag igen....
Jaja, det går över.
Mest är jag (och min sambo) trött på griniga ungar som är tvärtemot o får hysteriska utbrottsanfall ett par gånger i halvtimmen! Spelar ingen roll vad vi gör. Elliot är inne i en riktigt jobbig period nu!! Nån som vill ta honom tills han lugnar ner sig igen?? Jag vet inte hur man gör med såna här ungar. Jag har aldrig varit mamma till en hysteriskt trotsig-jag äger hela världen-4½åring förut! Nån sa att de lugnar sig i 5-års åldern men det har jag svårt att tro just nu....
Det är inte jättekul att vara förälder alla stunder på dagen ska jag ta o tala om för er. Men det som man inte kan sätta sig in i innan man har egna barn är hur det känns med det faktum att man inte kan smita ifrån sitt föräldraskap eller sitt ständigt dåliga samvete (jo, man har det hela tiden och jämt och det kommer aldrig gå över, tro inget annat). Och man kan inte smita ifrån det eftersom man älskar dem så hysteriskt över allt annat i hela vida världen o femtitusen varv runt universum o tillbaka trots att de driver en till vansinne bortom alla världars världar emellanåt (ett par tre gånger om dagen minst).
Nu måste jag sätta fart med middagen innan grabbarna kommer hem från sur-ungens gympa!
Hoppas på höjt humör nästa vecka istället :-)
